Nei nei, skjer ikke, har aldri skjedd...
Vargangrepp på människor
Dödliga attacker mot tamdjur är långt vanligare än attacker mot människor men de sistnämnda är ändå tillräckligt vanliga för att en allmän varning måste utfärdas:
Vargen är inte ett kramdjur, inte heller är det som en tamhund. Det är ett frilevande rovdjur som stillar sin aptit med kött som den får genom att jaga och nedlägga byten långt större än den själv, eller genom att äta as. Det gör i teorin alla varelser av kött och blod till potentiella villebråd. Endast de egenskaper vi har som människor kan skrämma en varg på flykten.
John Linnell, Världsnaturfondens (WWF) rovdjursexpert, har i artikeln ”The need for honesty in the face of inconvenient facts” skrivit att:
”Vargar dödar människor. Det är inget tvivel om att genom vår historia så har vargar dödat många människor både när de varit rabiessmittade och vid jakt på byte. (…). Om vi förnekar att detta någonsin kan hända, kommer det att orsaka en total kollaps för vårt rykte och vår trovärdighet då attacker oundvikligen inträffar.”
(”Wolves kill people. There is little doubt left that during our history wolves have killed many people in both rabid and predatory attacks. (…). If we deny that they can ever occur, it will cause a total break down of trust and creditability when they inevitably do occur.”)
Den 21 juli 2011 framträdde John Linnell i SvT-programmet Mitt i naturen och repeterade ovanstående lärdom. Han tillade också att det är bra ”att hålla ett jakttryck på vargen” och att ”lära vargen att människor inte är vänliga”. Enligt Linnell för att bibehålla en trygg, säker miljö. Även för vargen.
Bara i Indien dödades åren 1980-1986 tragiskt 122 barn av varg. Över 100 barn skadades under samma tid. Uppgifterna står att läsa i en rapport från Hazaribagh, delstaten Bihar, utgiven av Sveriges Vetenskapsakademi (serien Ambio) i mars 1999. De flesta av barnen var under sex år och togs på gårdsplaner inom byar. År 1993 uppträdde nya människoätare som hann döda ytterligare 78 barn fram till 1995.
Svenska Vetenskapsakademins rapport är i det närmaste identisk med beskrivningar i den finska pressen hundra år tidigare: Tre-fyra vargar lurpassade nära en by och en varg genomförde plötsligt ett anfall när ett barn var obevakat ett ögonblick. Bytet bars snabbt i väg 1-2,5 kilometer där det förtärdes. Just från Finland förekommer det gott om rapporter av det slaget.
Ryssen Michail Pavlov, medlem av Sovjets Vetenskapsakademi och erkänd auktoritet på skogsvargen, beskrev i sin bok Volk, Varg (1982 och 1990) liknande vargattacker i centrala Ryssland. Pavlov redogör för hur de vapenföra männen hade skickats till fronten under andra världskriget (1939-1945) och hur regionens vargar inom några år blev helt oskygga och började ta hundar på gårdsplanerna. I september 1944 dödade vargarna det första barnet och fram till 1953 hade människoätarna dödat och ätit 26 barn och ungdomar.
Den 16 februari 2000 återgav Dagens Nyheter moskvatidningen Sevodnjas rapport om att en vargflock överfallit och dödat en man i samhället Primorsk som ligger i Krasnojarsk, Ryssland.
År 2002 publicerade Mark E NcNay från Alaskas Vilt- och Fiskeridepartement en studie om vargangrepp på människor i Alaska och Kanada. Han fann ett åttiotal fall, inget av dem dödligt, men alla inom områden där vargar inte utsätts för jakt och där vargarna har lärt sig söka föda i människans närhet.
Den 8 november 2005 inträffade det första dödliga vargangreppet på en människa i Nordamerika på över hundra år. En 22-årig geologistuderande, Kenton Carnegie, blev angripen av en oskygg vargflock. Carnegie gick på en väg när han angreps och var totalt oförberedd – många hade ju försäkrat att vargar inte angriper människor.
Kanadensaren Todd Svarckopf glatt pekande på de lokala vargar som bara ett par dagar senare ändade 22-åriga Kenton Carnegies liv. Platsen är Points North Landing, Saskachewan, Kanada. Foto: Chris Van Galder.
Candice Berner en 32-årig amerikansk speciallärare från Chignik Lake, Alaska, dödades i en vargattack den 12 mars 2010. Angreppet skedde under en joggingrunda. Innevånarna i Chignik Lake ser ofta varg i området men nu hade de synts mycket nära bebyggelsen bara dagar för attacken. ”De hade börjat komma för nära. De cirklade runt människor som började bli oroliga för sin säkerhet” berättade Megan Peters, State Troopers’ taleskvinna, för The Sunday times förra året.
Vargarnas närgångna beteende i kombination med att Candice Berner sprang kan ha triggat attacken, menar lokala experter. Marc E McNay säger till Sunday Times att ”Jogging kan utlösa en attack från en predator. Att springa signalerar svaghet.”
Forskning av bland andra Valerius Geist, professor (emeritus) i Environmental Science vid Calgary-universitetet, Kanada, har visat att människans självsäkerhet och auktoritära uppträdande är det som skrämmer vargar och andra rovdjur bäst. Att förvirra genom ljud och gester, och visa att man inte kommer att bli ett lätt byte, är en bra taktik. Det visar t ex attacken mot en norsk joggare nyligen. Mannen som hade sina tre hundar med sig under joggingrundan stannade, röt och kastade sten på tre hotfulla vargar som så småningom drog sig tillbaka.
Om risken för attack ändå kvarstår är det bra att veta hur vargen anfaller. En ensam varg kommer troligast att med visade tänder samla sig i ett språng med målet att lägga framtassarna på offrets axlar och slå omkull personen. Med ett tillhygge, en kniv, gren, racket, sten eller dylikt finns det alltså en chans att kasta sig lite åt sidan och utdela ett rejält slag eller hugg med tillhygget då vargen passerar förbi. Förhoppningsvis är det tillräckligt, men det kan behöva upprepas.
Varför börjar då vargar närma sig människor? Ja, som vanligt när det gäller vilda djur handlar det om tillgången på föda. Om det av olika anledningar börjar bli dåligt med bytesdjur i skogarna eller om en vargindivid börjar bli gammal, sjuk eller tandlös kommer vargens hunger och allmänna nyfikenhet (det är ju ett hunddjur!) få den att söka alternativa bytesdjur. Det är en process som börjar i skogen och kan sluta, om oturen är framme, med regelrätta attacker på tamdjur och människor.
Professor Valerius Geist har delat upp denna process i sju steg som eskalerar under en tid av några veckor eller månader. Beteendet hos våra svenska vargar bör noggrant bevakas och jämföras med dessa. Enligt Geist är stegen som baseras på lokala studier under år 1999, följande:
I reviret börjar det bli ont om bytesdjur. Dels genom vargens jakt men också genom att hjortdjur, räv, harar och fåglar helt enkelt lämnar området. Tecken på detta kan vara att hjort och rådjur plötsligt börjar upphålla sig väldigt nära ladugårdar och lantlig bebyggelse, dag- som nattetid. För den gröne vandraren blir det uppenbart hur tyst det plötsligt har blivit i skogen.
Matsökande vargar börjar närma sig bebyggelsen nattetid. Deras närvaro påannonseras ofta av plötsligt och ihållande nattskällande bland gårdarnas hundar. ”Skälldueller” börjar bli vanligare nattetid. Dagtid börjar det höras ylanden från vargflocken.
Vargarna dyker upp dagtid och börjar på avstånd observera människorna i deras dagliga sysslor. Vargar lär sig främst genom att observera allt omkring sig mycket noggrant. Efter en tid börjar de komma närmare bebyggelsen även dagtid.
Nu börjar mindre tamdjur attackeras, både nattetid och i dagsljus och vargarna blir allt djärvare. De börjar nu jaga hundar. Ibland ända upp på verandan. Folk som promenerar med sin hund får nu för första gången försvara hunden mot en eller flera aggressiva vargar. Dessa är dock fortfarande rädda för människor och många hundar sparas bara genom denna kvarvarande respekt. Men vargarna börja etablera sitt territorium.
I det här stadiet börjar vargarna utforska större tamdjur som hästar och kor. Det leder till många avslitna svansar, bitna lår och ljuver samt ansiktsskador. De första allvarligt skadade korna hittas. Här är det skador på ljuver, ljumskar och könsorgan som gäller. Att boskapen håller sig intill gårdarna hjälper inte längre. Vargar börjar nu också förfölja och omringa ryttare. De börjar titta in på gårdarna och till och med spana in genom fönstren på husen.
Vargarna börjar nu också gå mot människor för att sedan stanna och iaktta dem. Ibland i flera minuter. De börjar nu övergå från etableringsstadiet till att faktiskt betrakta människor som bytesdjur. Det som nu kan verka som ren lekfullhet – närgånget beteende, nafsanden i byxor och jackor – är nu förstadiet till fullskaliga attacker. Än så länge drar de sig tillbaka när människor gör utfall tillbaka eller ryter. Mot jägare eller lokala slaktare kan de hotfullt ställa sig att bevaka de ”bytesdjur” människorna ska börja jobba med. De ylar och skäller, ibland på bara några stegs avstånd.
Nu attackerar vargarna människor. De första attackerna är klumpiga för vargarna vet ännu inte riktigt hur de ska gå tillväga, och många av de attackerade hinner sätta sig i säkerhet eller slå tillbaka. I det här läget bör alltså en frisk och stark man kunna övermanna, eller rent av kväva, en varg. Men om vargflocken blandar sig i finns inget försvar. Inte ens för två beväpnade män. Vargar som jagar i flock är så starka ihop att de till och med kan ta en Grizzlybjörn. Det har maginnehållet i kanadensiska vargar visat.
Det här är fakta som, enligt professor Geist, alla som bor intill ett vargrevir bör veta. I studien skriver han vidare att vargar i många attacker inte motiverats av sin hunger utan av sin jaktinstinkt och sin nyfikenhet att undersöka ett nytt villebråd. Han menar att det förklarar rapporter om bortsläpade barn som återfunnits oskadda samt attacker som, givet den oerhörda bitkraft en varg besitter, endast lett till lätta, nästa hudnära skador på de attackerade personerna.
Ehh, ja. Om den blir forstyrret der den er. Den oppsøker ikke for å drepe (og jeg har fått drept en hund, og skadet to, av elg) Du får vri og vende hvor du vil, men det er stor forskjell derfra, og til et dyr som aktivt oppsøker for å drepe.