När blev leken till allvar?

[Margrete]

Med tanke på diskusjonene i vi har hatt i april og mai, så oppfordrer jeg folk til å lese denne

När blev leken till allvar?

Det jag beskriver endan är enbart vad jag själv gått igenom, och vilken väg jag valt nu för att hitta tillbaka till glädjen i hundträningen. Jag säger inte att det är rätt, tvärtom, det kan vara hur fel som helst – men för mig är det just nu det enda sättet om hundträning skall fortsätta vara en del av min vardag.

När jag började träna hund 1997 var internetforum ett för mig okänt begrepp. Då tränade i alla fall jag hund tillsammans med kompisar, andra på klubben och diverse människor man träffade via kurser, tävlingar och andra hundtillställningar. Jag planerade min träning – jag noterade vad som inte fungerade: ”missade tre pinnar i spåret” och ”reste sig på platsliggningen” och – faktiskt – vad som fungerade: ”gjorde ett jättefint upptag” ”var fokuserad i fria följet” ”gjorde en jättefin apportering” och vad vi hade gjort: ”gick 2h i lunsen” ”började med rutan”.

De första åren med Nike tog jag ofta hunden och en boll och gick ut på gräsmattan och ”tränade nåt”. Det var kul, jättekul! Ofta hade jag en plan, ibland kom den under tiden, men den var varken nedskriven eller detaljerad utan mer av generell karaktär. Jag hade en ungefärlig bild av hur det skulle se ut, jag hade sett lite elitekipage på klubben och så så jag visste vad jag ville ha. Ungefär.

Eftersom att åren gick blev planeringen viktigare och viktigare. Min begränsade hundträningstid åts till viss del upp av planering, men resultatet blev ändå bättre, trots att jag spenderade mer tid på att bli strukturerad. Tid som togs från den egentliga hundträningen. Nånstans här gick det överstyr.

Planeringen blev mer detaljerade ju mer jag delade upp momenten, det fick nästan lite av ett egensyfte. Kommentarerna efter träningen blev mer och mer inriktade på de detaljer som inte fungerat bra, noteringarna om vad vi bara gjort försvann och kolumnen för ”bra” försvann mer och mer, för med kravet på perfektion och precision nådde färre och färre saker upp till ”bra”. Jag menar – hur ofta är något perfekt? Med detta följde att jag började dra mig för att träna. Istället för något kul omvandlades kravlös samvaro med mina bästa kompisar till något av ett orosfyllt prestationsmoment. Jag oroade mig innan: ”tänk om det blir fel!” alla välmenande råd om hur man måste ha alla delar perfekta innan man döper eller sätter ihop ett moment gjorde mig bara osäker. Plötsligt befinner jag mig i en situation där jag har kört min första hund till högre spår och tävlat i lkl 3, min andra till certpoäng i elitspår och 1a pris i lydnadsklass tre och känner att jag inte klarar att träna hund nummer tre till lydnadsklass två…

Ju mer jag läste och lärde mig, desto mer ifrågasatte jag min förmåga att träna hund. Till vilken nytta, kan man undra? Ja – det undrar jag med. Just nu försöker jag bara hitta tillbaka till känslan jag hade när jag började, känslan av att göra något tillsammans med mina fina hundar. Det är min hobby.

Några saker jag reagerat starkt på nu när internet, onlinekurser, bloggar och facebook är en vardag vi alla lever i är hur begrepp förändras, eller används på ett annat sätt än de gjorde tidigare.

”Lek” har i viss mån plötsligt blivit synonymt med att hunden skall dra på ett visst sätt i kamptrasa med viktförskjutning. Visst – det är ett bra sätt att lära de hundar med sämre kroppskontroll ytterligare ett rörelsemönster att lägga på sin repertoar, men är det ”lek” eller är det momentträning? Lek är för mig ett begrepp som rymmer så otroligt mycket mer än kamplek. Kampen är bara en liten, liten del, men ofta det som lyfts fram och det som förordas. Men om min hund inte vill utföra en relativt uppstyrd kamplek? Betyder det att hunden till varje pris måste lära sig det, eller kan jag ta en annan väg? Den kanske älskar att hoppa upp och ner, den kanske gillar godis, den kanske mycket mer uppskattar att få bära och hålla sin favvonalle? Är det ”fel”? Jag inser att intensiv kamplust kan vara en enorm fördel i många situationer, och uppskattar att mina hundar är ”belöningsjunkies” och gillar att leka, kampa, äta och springa, men är det en förutsättning för träning? Och är det en absolut förutsättning för de med, för sin hund och sin vardagssituation, lägre ställda mål?

”Brister” och ”problem” likställs ibland med det som förr var ”saker man behövde träna på” eller ”lära in” Visst finns det hundar med brister, och ibland allvarliga sådana, men jag har svårt att tro att det är de enda av sina egenskaper de behöver få etiketterade och framlyfta. En hund som idag beskrivs med ”bristande leklust” – menar man då att den saknar den samarbetsvilja och nyfikenhet som krävs för att engagera sig i ett socialt samspel med sin förare, eller menar man att ”min hund tycker inte att det är kul att hänga i en död leksak och dra bakåt utan att ruska med ett fast grepp och en viss kroppsställning”? Eller menar man helt enkelt att den väljer bort förarens erbjudna aktivitet till förmån för något annat, roligare, som tex nosa, springa, titta på andra? Vem är det egentligen som brister i detta läget? Hunden, eller föraren som inte kan erbjuda alternativ? Eller kanske båda. Oavsett skulle alla tjäna på att man, när man identifierat problemet, ger hunden anledning att engagera sig i föraren och lär föraren erbjuda en passande aktivitet så att ekipaget tillsammans kan nå de för teamet passande målen, istället för att skuldbelägga den ena eller andra parten.

”Du får den hund du förtjänar!” ”Din hund är en spegel av dina färdigheter som tränare” – båda är flitigt använda uttryck som ibland stämmer till viss del, framförallt om man jämför hundar som utsätts för dålig träning med sina motsatser. Men de hundar som är rädda eller arga i sig själv, är det verkligen bara mina brister och tillkortakommanden som gör att Karo fortfarande kan vara svår att nå när det smäller, eller efter att ett flygplan passerar på låg höjd? En duktig förare kan göra mycket, men en ny förare med en ”svår” hund kan nog lätt känna sig misslyckad eller skuldbelagd av dylika uttalanden, även om de sägs eller skrivs i välmening.

Mål och målsättning har blivit jättestort, på var och varannan blogg kan man läsa om vilka mål ekipaget har satt. Idag satsar otroligt många på SM redan från start och allt annat än total perfektion är otänkbart. Ibland finns det redan för den nyss hemkomna valpen ett mål att starta SM 2016 eller kvala till landslaget. En liten välavgränsad grupp människor kan nog ha en sådan plan utan att det stör deras relation till hunden, en del har varit med så länge att de vet att det är där de kommer hamna. För andra blir det ett självpåtaget krav. ”Alla andra” gör ju så och man vill inte verka sämre. Man har kanske köpt myten om att det enbart är träning som gör hunden, eller så vill man bara följa normen.. När jag började med hund var det i de kretsar jag rörde mig, en oerhörd bedrift att ta sig till elitklass, att tävla i elit gav lite av ”stjärnstatus” och hade man dessutom ett championat var man GRYM! Idag diskuteras det om det är ok att ”bara” vilja ha ett championat, utan mästerskapsambitioner… Hur många vardagsmotionärer har målet att vara med på friidrottsSM? Istället kanske man siktar på ”sigtuna stadslopp – 5 eller 10 km” och det är helt ok! Jag tror att hundsverige skulle må bra av fler ”vardagsmotionärer” på apellplanerna, i bloggsfären och på facebook!

Kommentarer av typen ”det där utförandet får du inte släppa igenom, det ger ingen utdelning på SM!” har nog sänkt många som tränar hund för att det är kul. Om jag inte ska till SM då? Om min hund haft jätteproblem med metallapporten och den nu för första gången faktiskt gjorde hela momentet, om än tveksamt – skall man inte få glädjas åt vad man åstadkommit? Istället för en härlig ”YES – äntligen!”- känsla skall man känna att man inte kan belöna för att utförande inte hade genererat en 10 på ett mästerskap man inte ens vill till? Jag tror att man måste tänka sig lite för när man kommenterar andras träning – alla har inte samma mål, eller samma krav på precision. Eller tvärt om, någon som har både tid, kunskap och rätt hund för att satsa på VM kommer inte uppskatta en kommentar om att belöna hunden för ”ett gott försök” på ett misslyckande som kan kosta dem en plats i landslagstruppen. Jag tror dock att den sistnämnda föraren lättare kan ”låta bli att bry sig” över en ogenomtänkt kommentar, än den förare som inte kommit så långt eller är mer osäker i sin läggning. Otänksamma kommentarer om exakthet i utförande kan nog få vilken hobbyhundägare som helst att tappa sugen, även om kommentaren egentligen är välmenad.

Träningskamrater är jätteviktigt men väljs emellanåt inte längre för att man trivs tillsammans och har trevligt ihop, utan till förmån för ”rätt” sällskap. Kanske för de som har just mästerskapsambitioner, väljer man bort träningsvänner för att man ser en större vinning i att höra till rätt gäng än att höra till det gäng där man trivs. Man kanske, om man har möjlighet, placerar sig själv i en grupp med högre ställda krav. Följden kan ibland bli att den egna prestationen och relationen till hunden blir lidande för att man egentligen inte har just samma krav, inte behöver ha dem och framförallt inte har förutsättningarna som krävs (tid, erfarenhet, hundens egenskaper) för att nå den absoluta toppen. Istället för en avkopplande träningsstund med sin kompis går man kanske istället hem med en känsla av otillräcklighet, en känsla som kan vara riktad både mot den egna prestationen och mot sin hunds tillkortakommanden, vilket man inte skulle behöva. (Möjligheten finns såklart att man lär sig mer, utvecklas och blir en bättre hundförare – kanske till och med hamnar på ett mästerskap – men det är inte den situationen jag pratar om här.)

Vart vill jag då komma med min massiva textmassa: Oavsett om jag inte kommer få ihop något championat med mina hundar, eller nå resultat i en enda gren – har jag nu ett nytt mål: Att göra allvaret till lek igen. Jag vill känna att hundträning är en avkoppling, något jag och min hund gör för att det är kul! Och blir det fel får vi väl lära om – det går jättebra! För oss vanliga dödliga som inte aspirerar på landslagsplatser, det vill säga. Gör man det är situationen en annan – men det borde vara en otroligt begränsad skara. Hundträning skall för mig vara roligt, det är en hobby. Ett prestationskrävande jobb har jag redan som jag dessutom får betalt för. Jag är fast besluten att inte skaffa mig ett till.

Linda Ernholm, Oktober 2012

Linda, Nike, Lillabob, Gus & Kvicksilverillern

lillabob.se

Hilsen hun som nettopp har funnet igjen gleden i å trene en hund igjen. Borte er jaget etter å bli den beste, borte er jaget etter å vite at jeg aldri når opp, borte er tankene om hvem sier hva, når og hvordan, borte er tankene om treningsmetoder, borte er tanken om at jeg burde trent mer på delmomenter som er så små at de blir ubetydelig. Tilbake står jeg igjen med det som er mest verdifult, nemlig gleden av å holde på med mine beste venner

[borderen]

Dette har jeg kjempe respekt for! Et viktig og godt tema om at det viktigste for de fleste er å ha det moro med hund!

… mens jeg har fått igjen gleden av å trene hund ved å ta det blodseriøst igjen Alltid en plan, alltid skikkelig gjennomføringer, vurderinger om belønningene fungerer som de skal osv. DET gir meg max glede, motivasjon og mestring. Noen få ganger også enorm frustrasjon og dårlig følelse - det er baksmellen ved å ta det så seriøst, men personlig liker jeg alvoret Selv om det egentlig heller ikke er lov å si…

Jeg balanserer det forøvrig med friluftsliv. Jeg bruker 90 % av min "hundetid" til friluftsliv der hund får være hund. De siste 10 % hundetid går med til hundetrening. Og den biten synes jeg er spennende å gjøre alvorlig for meg selv.

[Margrete]

Dette har jeg kjempe respekt for! Et viktig og godt tema om at det viktigste for de fleste er å ha det moro med hund!

… mens jeg har fått igjen gleden av å trene hund ved å ta det blodseriøst igjen Alltid en plan, alltid skikkelig gjennomføringer, vurderinger om belønningene fungerer som de skal osv. DET gir meg max glede, motivasjon og mestring. Noen få ganger også enorm frustrasjon og dårlig følelse - det er baksmellen ved å ta det så seriøst, men personlig liker jeg alvoret Selv om det egentlig heller ikke er lov å si…

Du har da lov til å si det, det er jo derfor du er der du er med dine hunder, tøysejente! For deg så passer det på den måten og så lenge man faktisk har moro av det, så er det jo ikke noen fare over hodet.

Jeg snakker for meg selv her nå, men mistenker likevel vi er flere som trener hund uten å gå av banen med ett smil. Jeg kommer aldri på noe lag, jeg kommer aldri til å konkurrere utenfor Norge (er jeg virkelig skrullete, så Sverige). Men det er helt ok, blodalvoret drepte all glede for meg fordi jeg møtte mer motgang enn medgang. Jeg glemte å se at vi klarte masse, jeg og mine trenings"kompiser" fokuserte på det negative. Da "døde" en liten bit av meg. Det skal være mer glede enn sorg å trene hund, uansett alvor eller ei.

Etter helgen kom brått gleden igjen. Tulletrenehunden min kunne jo brått gå til start og stå sin aller første prøve og det helt uten å ha trent på det Det var moro det! Prøven jeg hadde gruet meg for og bestemt meg for å ta til høsten og så melder vi oss impulsivt på samme dag og vips det var jo ikke noe å grue seg til

[Minutt]

Herlig å lese

Jeg så IPO-konkurranse live for første gang i mitt liv her om dagen. Og jeg tenkte mange ganger at hunden hadde gjort feil. Jeg søkte nok etter perfeksjonisme selv.

Men dommer bedømte det til godt og svært godt, og jeg fikk meg en oppvekker.... Alt behøver ikke være perfekt, det var samspillet og at hunden prøvde som virket være hovedmålet - sånn foruten at hundene og førerne var veldig, veldig flinke da..

Det var herlig å se på, det jeg så, men jeg var nok litt for kritisk selv. De hundene som "feilet" var bare litt for entusiastiske....!

En av de som konkurrerte var veldig opprørt over hunden sin, selv om h*n gjorde det veldig bra. H*n hadde et par feil, men det var langt fra kritisk. Akkurat det at eier ble så skuffet over hunden sin for "feil" jeg bare kan drømme om (enn så lenge), gjorde meg i grunn ganske trist.

Samtidig ser jeg jo det stadig vekk, det finnes vel like mange hundeeiere som det finnes forventninger til hundehold..

[Wildah]

Veldig fint å lese
Jeg mistet all glede ved hundetrening fordi det ble for seriøst. På veien glemte jeg helt at jeg begynte

med lydighet fordi jeg ville ha det gøy sammen med min hund. Kanskje kommer motivasjonen og gleden

tilbake her også etterhvert. Foreløpig lever vi videre i vår lille verden, med tulletrening og turer

[Guest 2ne]

Det er første gangen på mange år at jeg har følt at mine manglende ambisjoner er en positiv greie

[SandyEyeCandy]

Det er første gangen på mange år at jeg har følt at mine manglende ambisjoner er en positiv greie

Haha, you me both! Nå skal jeg ut og leke sisten med jentene i hagen mens vi dodger høytrykkspyleren til naboen.

[Margrete]

Det er første gangen på mange år at jeg har følt at mine manglende ambisjoner er en positiv greie

Er ikke det deilig da

[Guest 2ne]

Haha, you me both! Nå skal jeg ut og leke sisten med jentene i hagen mens vi dodger høytrykkspyleren til naboen.

*ler* Det høres gøy ut!

Er ikke det deilig da

Nei, det har egentlig ikke vært det, for jeg har stadig tenkt at jeg burde ha høyere ambisjoner, jeg burde være mer pirkete på trening, jeg burde planlegge treninger bedre, jeg burde vært flinkere til å trene i belastende miljøer med den miljøberørte hunden min, jeg burde syns det er like gøy å trene til konkurranse som det er å trene "pensjonisten" min osv. Det har gnagd litt på samvittigheten at Nora aldri egentlig får en reell sjanse som konkurransehund, fordi jeg ikke orker å "dille" med miljøberørtheten hennes. Sånn sett er det nesten en lettelse (misforstå meg rett) at hun står på kortison, for da kan vi ikke konkurrere, og da trenger vi ikke å trene kl.2 øvelser for 4 året på rad lenger, og vi trenger ikke å pirke, jeg kan bare trene på det jeg vil trene på, og belønne henne bare fordi hun er søt eller fordi hun prøver.

Man skal liksom ha ambisjoner når man har belger og er opptatt av mentalitet og arbeidsegenskaper, særlig når man har en hund som jobber for luft og kjærlighet. Sånn sett er det greit at neste hund er en mellompuddel, som er en selskapshund

[Guest Michellus]

Jeg har jo nettopp innsett dette her jeg da, etter et par år med "vi SKAL opp til NM" tanker. Jeg hadde en laaaaang periode hvor trening av hund var ****** fordi hunden min ikke fungerte rundt forstyrrelser i det hele tatt! 40/200 poeng på en uoffisiell konkurranse fikk han (hvor han kun fikk poeng på stå under marsj og dekk fra holdt) og det knakk meg litt. I løpet av pauseperioden gikk jeg inn i meg selv og lurte på hvorfor jeg drev med dette her, og svaret kom jo sakte, men sikkert tilbake: Fordi det først og fremst skal være gøy. Det viktigste er ikke lenger å nå langt innen sport, men ha det koselig og moro med hundene sine no matter what Å holde meg innenfor strenge regler har aldri vært meg, så nå trener vi fortsatt for å få øvelsene bra, men vi gjør det som det passer for oss. Vi har fortsatt som mål å kunne konkurrere, men det er ikke det viktigste i mine tanker i forhold til hundesport. At vi alle har det morsomt er det som teller mest nå, og nå har vi endelig fått det tilbake!

[Tabris]

Kjempeviktig at du tar dette opp! Trening skal jo først og fremst være gøy. Men vi legger kanskje ulike ting i det og ta det alvorlig? Jeg er litt som borderen - for meg ble trening først gøy når jeg fikk plan, struktur, organisering og et system og følge. Da kom fremskrittene som perler på ei snor og trening ble plutselig ti ganger kjekkere for både meg og hunden. Det siste halve året har for meg vært fremskritt etter fremskritt - jo mer jeg følger den treningen som er riktig for oss, jo mer kommer fremskrittene. Og det er en trening som er full av struktur og "regler".

Jeg har mine ambisjoner og mine mål, men de har ingenting med NM og gjøre. Jeg er ikke der. Men jeg trener med ambisjoner, med en langsiktig (og flere kortsiktige) plan og mål. For den perioden hvor jeg ikke trente planmessig så var alt bare sorgen og det ble bare kjpt for både meg og Ozu.

Vi har alle ulike utgangspunkt, ulike hunder, ulike forutsetninger og ulike mål.

[Margrete]

*ler* Det høres gøy ut!

Nei, det har egentlig ikke vært det, for jeg har stadig tenkt at jeg burde ha høyere ambisjoner, jeg burde være mer pirkete på trening, jeg burde planlegge treninger bedre, jeg burde vært flinkere til å trene i belastende miljøer med den miljøberørte hunden min, jeg burde syns det er like gøy å trene til konkurranse som det er å trene "pensjonisten" min osv. Det har gnagd litt på samvittigheten at Nora aldri egentlig får en reell sjanse som konkurransehund, fordi jeg ikke orker å "dille" med miljøberørtheten hennes. Sånn sett er det nesten en lettelse (misforstå meg rett) at hun står på kortison, for da kan vi ikke konkurrere, og da trenger vi ikke å trene kl.2 øvelser for 4 året på rad lenger, og vi trenger ikke å pirke, jeg kan bare trene på det jeg vil trene på, og belønne henne bare fordi hun er søt eller fordi hun prøver.

Man skal liksom ha ambisjoner når man har belger og er opptatt av mentalitet og arbeidsegenskaper, særlig når man har en hund som jobber for luft og kjærlighet. Sånn sett er det greit at neste hund er en mellompuddel, som er en selskapshund

Mulig du misforsto meg, eller at jeg misforstår deg, åpen for de fleste muligheter her. Jeg mente i hvert fall at det må være deilig å oppleve/føle at dine manglene ambisjoner er en positivt greie

[Guest 2ne]

Mulig du misforsto meg, eller at jeg misforstår deg, åpen for de fleste muligheter her. Jeg mente i hvert fall at det må være deilig å oppleve/føle at dine manglene ambisjoner er en positivt greie

Åja! Jeg misforsto, jeg trodde du mente at det var positivt å mangle ambisjoner, jeg

[Guest Snusmumrikk]

Dette er litt av grunnen til at jeg aldri lager skjemaer osv hvor man krysser av for at hunden kan eller kan ikke forskjellige øvelser eller momenter. Det blir jo aldri perfekt, så jeg får jo aldri kryssa av på at øvelsen er ferdig. Men det er veldig mye bra som ikke vil komme fram i ett sånt skjema. Mye bra lenge før perfekt og ferdig.

Jeg har planer og mål. Noen på trening flira (godhjerta) av meg her om dagen da jeg snakka om når jeg kommer til elite. Ikke hvis jeg kommer til elite. Unghunden har jo ikke debutert i kl 1 en gang. De syns det var heftige forventninger. For meg er ikke det ett pressende mål fordi jeg er ganske sikker på at vi når det. Mye mulig hunden er 4 år før vi er der, men det passer meg fint. Jeg har mine mål, men ingen voldsomme ambisjoner eller press som føles tyngende. Jeg konkurrerer for å ha noe å trene mot, jeg trener ikke for å gjøre det bra i konkurranse. Så lenge hunden vil jobbe med meg er resten en litt perfeksjonististk lek

Mål skal være noe å strekke seg etter, ikke et press.

Både folk og hunder er forskjellig, men jeg tror nok mange ferske blir litt demotivert av voldsomme krav og strukturer i enkelte miljøer. Alt skal gjøres så riktig. Hva gjør det at hunden min leker med snora istedenfor kongen og ser ut som en sprettball i drakamp? Han har det moro og blir belønna (og kan slipp og å komme tilbake med ting).

[Wildah]

Har tenkt enda litt mer på dette, og innså plutselig at min motivasjon for å trene lydighet forsvant nettopp da folk begynte å få ambisjoner på våre vegne og komme med mange gode råd om hvordan vi burde trene videre. De mente det selvsagt godt! men det var litt demotiverende å stadig få høre at "burde du ikke heller gjøre sånn?" og "nå må du fokusere på presisjon" fra en kant og "du må fokusere mer på fart" fra en annen kant.
Samtidig som jeg ble litt usikker på mine egne metoder, ble jeg selv også for opptatt av mål. Og glemte hele gleden.

Tror faktisk at jeg skal ut for å trene litt nå, bare på gøy