Gå til innhold
Hundesonen.no

AA??


Heidi

Recommended Posts

  • 2 weeks later...

Armbågsledsarthros (AD)

Förklaringar, råd och anvisningar till hundägare av Lars Audell och Åke Hedhammar, Svenska Kennelklubbens veterinäravdelning.

Med armbågsledsartros (AD) menas en onormal förslitning av ledbrosket i armbågsleden. Denna förslitning ses oftast ej på röntgenbilden men ger upphov till benpålagringar vilka kan urskiljas relativt tydligt.

Pålagringarna tilltar och förändrar leden så länge den onormala förslitningen pågår.

Avläsningar på röntgenbilder på armbågsleder går framför allt ut på att utvärdera om det föreligger benpålagringar i lederna och i så fall ange hur mycket.

Drabbade raser

AD har de senaste 15 åren uppmärksammats och diagnosticerats allt oftare hos några av de storvuxna raserna. Till skillnad från HD som är ett problem hos de flesta storvuxna raser är AD bara ett problem för ett mindre antal av dessa. För några av de mest utsatta raserna är det dock en vanligare orsak till hälta än HD. Under ca 10 års tid har förekomsten av AD kontrollerats hos Berner Sennenhund samt Rottweiler. Det preliminära resultatet visar att ca 50% av de vuxna hundarna har AD-förändringar. Arvbarheten uppskattas preliminärt ligga i nivå med, eller t.o.m. högre än HD. Betydligt fler hanhundar än tikar drabbas. Andra raser där vi vet att Ad förekommer men inte i vilken omfattning, är Labrador, Golden Retriever, New Foundland, S.t Bernard samt övriga sennenhundar.

Gradering

UA - Inga påvisbara förändringar

Lbp - Lindriga benpålagringar

Mbp - Måttliga benpålagringar

Kbp - Kraftiga benpålagringar

I de fall man helt säkert kan utvärdera grundorsaken till artrosen skrivs detta längst ner på utlåtandet.

Några samband mellan graden av benpålagringar och smärtsymptom finns ej, men unga hundar, med kraftiga eller måttliga pålagringar, visar ofta stelhet och hälta, framför allt efter hård motion.

Symptom hos hundar med AD

Det är omöjligt att enbart med hjälp av röntgenutlåtandet kunna utläsa om en hund lider av sin AD. Det finns unga hundar med endast lindriga pålagringar som har påtagliga problem medan gamla hundar med kraftiga pålagringar ibland kan vara förvånansvärt besvärsfria trots att pålagringarnas utbredning gör att leden inte går att böja mer än till hälften än vad som är normalt. Sättet att hantera hunden med AD framför allt vad som avser motion och utfodring samt hundens psyke och vilja att röra sig, är ofta av avgörande betydelse för eventuella problem.

De hundar som blir ömma och haltar av sina defekter brukar i flertalet fall visa dessa symptom första gången mellan 4-6 månaders ålder. Oftast är hältan tydligast på morgonen eller när hunden vilat en stund efter hård motion. Många hundar brukar också vrida ut tassen på ett karaktäristiskt sätt för att avlasta den skadade inre ledytan i armbågsleden.

Förväxling med växtvärk, morgonstelhet och ovilja att röra sig förekommer ofta.

Behandling av hundar med AD

Flertalet hundar med lindriga pålagringar efter 1 års ålder visar inga tecken på smärta (hälta). De hundar som är halta bör undersökas av veterinär. I ett tidigt skede, innan leden har fått stora förändringar, finns förutsättningar för att en operation ska göra hunden besvärsfri. Operationens syfte är att avlägsna alla lösa bitar eller fragment. En led som redan har pålagringar blir dock aldrig helt frisk igen.

Bedömning av hundens lämplighet i avel

De preliminära undersökningsresultaten visar att utvecklingen av AD hos de undersökta raserna till stor del är ärftliga. Mycket återstår dock att studera, såsom vilka raser som är drabbade i nämnvärd utsträckning, bästa ålder för kontroll, avkommesbedömmning med avseende på kullsyskon osv.

Trots att mycket återstår i undersökningen rekommenderas att endast använda hundar som fått bedömningen UA i avel.

Lenke til kommentar
Del på andre sider

Kan noen fortelle hvordan skalaen går på denne sykdommen? Er det ligesom HD eller?

jeg har sjekket litt opp dette, og det er samme bokstav betegnelse som ved HD. Det vil si at A og B er fri, C er svak og D er middels. E er sterk AA.

( Goshi fikk A på Albuene, men hva hjelper det når hun har sterk HD...)

Lenke til kommentar
Del på andre sider

Arkivert

Dette emnet er nå arkivert og stengt for flere svar

  • Hvem er aktive   0 medlemmer

    • Ingen innloggede medlemmer aktive


  • Nye innlegg

    • Hei! Med straff mener jeg noe som avbryter og på sikt reduserer den uønskede adferden. Hva det er og hvor hard straffen er vil selvsagt avhenge av hund og situasjon. For mitt eget vedkommende er det i en del tilfeller nok med et bestemt "nei" for å avbryte stirringen. Men det er jo per def straff det også. Ja, leash-pop kan funke på noen hunder, men i slike situasjoner er min erfaring at man også bør være litt forsiktig med det, da leash-pop faktisk også kan trigge utagering.   Ja, enig i det du sier om å bruke metode som kan utvikle stress ved passering. Det er også noe av grunnen til at jeg bruker motbetinging når avstanden er stor nok. Jeg har forøvrig god erfaring med å benytte motbetinging på langt mindre avstand etter å ha straffet tidligere. Dermed unngår man også stress og at hunden assosierer motgående hunder med noe negativt.   PS! Veldig bra jobbet at det har funket for deg kun med motbetinging.
    • Jeg tenker det kommer an på hunden. ..og hva du mener med straff. Er det en innarbeidet lyd som indikerer avbryt, ellers..? Hva ellers?  Fra YouTube ser det ut som såkalt "leash pop" fungerer på mange hunder. Det finnes jo mange grader av det, det trenger ikke være så kraftig at det gjør vondt, og det kan fungere som Caesar Millans: "Tssscht!" for å få kontakt på en måte som ikke fungerer som belønningsmarkør, men advarsel om at nå blir jeg sur og det blir kjip stemning her? Mange hunder tar det til seg at fører er misfornøyd. Mer interessant å gjøre fører happy. Så er det andre hunder som ikke kunne brydd seg mindre om det.  Personlig er jeg skeptisk til å gjøre noe hunden kan utvikle stress ifbm passeringer av. Motbetinging har alltid fungert for meg, men det kan som du sier ta tid, og jeg vet om TO meget erfarne som ikke har lykkes med den metoden på sine hunder selv etter to år med konsekvent trening, så 🤷🏼‍♀️ Privattimer med erfaren instruktør?    Edit: Av alternativ adferd virker sitt litt kjedelig. Hvor mye begeistring og belønning er hunden vant med at en plain sitt utløser? Jobbe den opp litt om det har gått rutine i den?
    • Hei! Slik jeg ser det er det i hovedsak tre metoder hvis man har passeringsproblemer: 1) motbetinging/sladring, 2) alternativ adferd (f eks sitt eller fot), 3) straffe uønsket adferd (f eks straffe/avbryte stirring, da det gjerne er steget før utagering). 2) og 3) kan selvsagt overlappe, f eks om man vil kreve en alternativ adferd. Men så til spørsmålet: Er motbetinging uforenlig med å straffe uønsket adferd? I utgangspunktet skjønner jeg at man vil svare at metodene er helt uforenlige. Jeg mener at motbetinging i utgangspunktet er en fantastisk metode, uten risikoen for uønskede "bivirkninger" hvis det gjøres riktig. Problemet med motbetinging er at det tar lang tid å komme i mål og i hverdagen vil man gjerne, selvsagt litt avhengig av hvor man bor, møte en hund som er så nær at motbetinging ikke funker. I disse tilfellene vil jeg heller avbryte/straffe stirring for å være i forkant, og så kreve at hunden min følger meg forbi, og deretter belønne rett adferd når fokuset er på meg. Dette kan virke som nærmest det motsatte av motbetinging, men det er stor forskjell på å se/registrere den andre hunden og å stirre på den. Når avstanden er stor nok vil jeg imidlertid benytte motbetinging for å passere. Tenker dere at jeg kombinerer metoder som er uforenlige? Burde jeg heller bruke kun én av dem?
    • En han. Har merket meg at andelen testosteron på kurs og trening er påfallende mye lavere enn østrogen. Ofte er det eneste testosteronet til stede i følge med sin mykere halvdel, som har dratt dem dit. Resten av testosteronet kom ferdig utlært og er ute med hundene løse i parken, hilser på fremmede i bånd, og deler villig sin ekspertise med random damer som antakelig ikke kan like mye om hund som dem selv.  #notallmen men når den taggen føles nødvendig..
    • Jeg er ute og går tur med hunden min i belte. Det er mellom 2-3 m. langt og gjør at jeg har god kontroll på henne. Hun går stort sett fint og rolig ved siden av meg. Hun kan trekke litt i begynnelsen da hun har høy energi, men ellers rolig og fint kroppspråk.  Jeg ser en fyr som kjører sikk sakk i veien på skateboard med en bulldog/boxer. Hunden stopper opp og bjeffer på min. Som den ansvarlige hundeeieren jeg er går jeg inn en sidevei for å vente på at de passerer på hovedveien. "Er hun ikke gira?" "Er det tispe?" "Dette er gutt. Han er ikke farlig?" Han spør igjen to ganger om hun ikke er gira. Jeg har sagt at hundene har møtt hverandre før og det ikke er en god match og at avstand over greit.  Hundene er tydelig usikre på hverandre og viser det gjennom kroppsspråket sitt. Dette er ikke situasjonen for å hilse. Begge hundene er i bånd. Det var forøvrig flere mennesker rundt og en vei det også ferdes mye biler fra folkene som bor der. Hvorfor så vanskelig å lese situasjonen? Eller ser jeg flere som går tur og snakker i mobil, eller med headset som stenger ute lyd og er i egen verden. Det mest frustrerende er kanskje de som snakker i tlf. som stopper midt i veien (som forøvrig er trang) med hunden sin slik at du bare må vente på at de ser deg og dere blir enige på en eller annen klønete måte om hvordan passeringen blir.  For egen og andre sin del forsøker jeg å være oppmerksom på både egen hund og omgivelser på tur. Da blir det hyggeligere og enklere for alle andre.  Sånn, det var dagens utblåsing for egen del. 
  • Nylig opprettede emner

×
×
  • Opprett ny...