Gå til innhold
Hundesonen.no

Separasjonsangst?


Vimsan

Recommended Posts

Nu är det sånn att jag tror att Leo har fått separationsångest och jag vet inte helt hur jag ska göra :aww: .

Känner mig ganska rådvill och tänkte därför fråga er på sonen om ni har några tips eller tankar hur jag kan göra.

Situationen är sånn att jag sedan jag fick Leo (i januari) har varit sjukskriven, vilket betyder att jag är i huset på dagarna så Leo har inte behövt vara ensam någonting i princip. Och nu tror jag att han har blivit väldigt knytta till mig så nu om jag ska någonstans där jag inte kan ha han med mig, ex. på handletur, möten osv. Så ringer de som bor i stora delen av huset och klagar på att Leo ropar efter mig när jag inte är där. Det gör väldigt ont för mig att höra att han har stått och ropat efter mig i timmar helt tills jag kommit hem igen.

De säger att jag måste göra någonting med det, och det förstår jag helt och fullt. Men mitt problem är att jag vet inte hur jag ska göra??

Han står ju inte och ropar efter mig när jag är där och jag kan ju inte korrigera honom när jag inte är där. Och han måste klara av att vara en stund utan mig, utan att bli helt förtvivlad. Jag har ju prövat att jag går lång tur med han innan jag drar, så att han är sliten men det har inte hjälpt.

Snälla... är det någon som har tips som kan hjälpa mig?

Lenke til kommentar
Del på andre sider

Dersom han har seperasjonsangst, så kan du ikke bare gå og være borte i noen timer. Tilvenningen må skje veldig gradvis, akkurat som når man lærer en valp å være alene hjemme. Det er ikke gjort over natten. Vær først borte i 5 sekunder, så 1 minutt, så 10 minutter, så 1 minutt.

Ellers ville jeg ha forsøkt å gjøre han mindre avhengig av deg også ellers. Ikke la han dilte etter deg inn på badet, kjøkkenet o.l, og belønn han for å være selvstendig. F.eks kan det lønne seg for han å ligge på gulvet i stedet for i sofaen når du ser på tv, eller at han oppholder seg utenfor rommet, men allikevel får se inn på deg (lær inn en god, positivt ladet "bli"-kommando).

Er han løs eller i bur når du er borte? Jeg er ikke noe for burbruk, men ved seperasjonsangst er det ganske mange hunder som ikke blir fullt så usikre når de har mindre plass å boltre seg på. Så fort de får et helt rom eller et helt hus for seg selv, så får de panikk. Så om du ikke gjør det allerede, så ville jeg ha brukt bur som et ledd i treningen. Og da mener jeg ikke å putte hunden rett i bur og forvente at alt skal ordne seg da. Skal hunden i det hele tatt ha trygghet i buret, så må det læres inn på en positiv måte. Belønn hunden for å frivillig gå inn og legge seg der, og la hunden ha noe å drive med, f.eks griseøre (en hund med skikkelig sep.angst vil ikke bry seg om det, men derfor må du ha såpass lave kriterier at ikke får det, og føler seg trygg nok til å spise det han har fått servert).

At han er sliten når du går fra han er bare et pluss, men en hund med sep.angst legger seg ikke til å sove fordi den er sliten...

Etterhvert kan det være lurt å filme atferden ved å sette opp webcam. Hvor langt tid tar det før han begynner å reagere? Kan du se tegn med en gang du har gått ut? Eller tar det som oftest alltid 10 min? Eller kanskje 1 time?

Det viktigste når man har hund med seperasjonsangst tror jeg uansett er å endre rutinene. Jeg kjenner hunder som har seperasjonsangst som får hetta bare av rutinene rundt det å være alene. Har en hund hatt dette lenge, så kan den drite langt i om den har besøk av andre hunder mens eieren er borte. Hele situasjonen har grodd inn i hunden, med alle rutinene eieren har før h*n drar, og da kan rutinene i seg selv gi redsel til hunden.

Så mitt beste tips er å endre rutinene, for han begynner nok allerede nå å forstå når du drar. Det kan f.eks være at du slår av TVen, går ut i gangen, lufter hunden, tar på deg sko, leter etter nøklene, tar på deg jakke, sier "åhadetbradalillesøte" eller putter hunden i buret. Disse rutinene må for all del endres på slik at de ikke forsterker redselen til hunden. Noen ganger kan du gå gjennom alle rutinene du har før du drar, men ikke dra. Ta på deg sko, jakke og finn frem lommebok og bilnøkler, men sett deg ned i sofaen og les en bok i stedet for å gå ut døren. Dersom du bruker bur, så vet kanskje hunden at med en gang du åpner burdøren, så vet den at den skal være alene i en stund fremover. Og allerede når du går mot buret kan stresset begynne å komme hos hunden. Så, dersom du bruker bur, så vil jeg anbefale å noen gang ta hunden inn i det uten å dra. Ta på deg yttertøy og ta hunden i buret, men sitt like ved. Gi hunden et griseøre og slipp den ut når det er ferdigspist, eller etter ca 10 minutter.

Seperasjonsangst er veldig vanskelig, men det sies at 80% av hunder som har hatt det i mindre enn ett år har gode sjanser til å bli bra igjen.

Lenke til kommentar
Del på andre sider

Tusen tack för svar!

Leo har inte alltid haft det, utan detta har kommit nu i det sista.

Jag har ingen bur till Leo nej, så han är i hela huset för det har inte alls vart ett problem tidigare för då bara la han sig ner och sov.

Nu när jag gör mig klar märker jag att Leo förstår det, när jag börjar ordna in på badet och sånn... Då sätter han sig klar vid dörren.

Men jag har aldrig gjort någon big deal av det när jag ska dra, då bara är jag lugn och tar fram ett gott tuggben som han får när jag går men jag säger ingenting i "hadetlillegullemitt..." stil.

När jag kommer hem så är han ju stilla så jag har ju inte vetat att han har stått och skällt efter mig förän nu när de har sagt ifrån till mig.

Han har dock ätit upp sitt tuggben när jag kommit hem.

Jag ska nog pröva på att skaffa en bur till Leo som han kan ha som kryp in, är bara det att han ligger liksom aldrig på ett och samma ställe när han vilar. Han ska hitta en kall fläck på golvet alltid.

Men kanske om jag skaffar en kylfilt jag kan ha i buren som han kan ligga på som alltid är sval.

Ja... det blir väl lite som att starta om på nytt med ensam hemma träning...

Lenke til kommentar
Del på andre sider

Det høres ut som han har såkalt hypertilknytning til deg, ettersom han ikke slapper av selv om det er andre familiemedlemmer til stede.

Da ville jeg jobbet med å forminske avhengigheten hans av deg, men som labbis skriver; gradvis tilvenning til at du er borte, og viktig at han ikke får tasse etter deg overalt. Helst skal du ta kontakt med han, og ikke omvendt; dvs ikke gi etter for oppmerksomhetssøkende adferd.

Har skrevet litt om seperasjonsangst litt ned i dette blogginnlegget :aww:

Lenke til kommentar
Del på andre sider

Det høres ut som han har såkalt hypertilknytning til deg, ettersom han ikke slapper av selv om det er andre familiemedlemmer til stede.

Da ville jeg jobbet med å forminske avhengigheten hans av deg, men som labbis skriver; gradvis tilvenning til at du er borte, og viktig at han ikke får tasse etter deg overalt. Helst skal du ta kontakt med han, og ikke omvendt; dvs ikke gi etter for oppmerksomhetssøkende adferd.

Har skrevet litt om seperasjonsangst litt ned i dette blogginnlegget :P

Okej tack för svar från dig också :aww: är tacksam för alla inputs jag kan få.

Ja alltså det kan vara det... men har det någon anknytning till att han är väldigt beskyddande över mig? Har det något sammanhang menar jag?

Lenke til kommentar
Del på andre sider

Jeg vet hvordan du har det! Jeg sliter med det samme med min valp :wub: Hun er 7 måneder nå og det går mye bedre, du må ikke gi opp!

Det hjalp meg å ikke la henne ligge i sofaen og på fanget mitt hele tiden, hun skal ligge på sin egen plass, eller i buret (med åpen dør).

Desverre hadde Frøya et lite uhell da hun var ca 12-13 uker gammel med buret. Hun løp rundt som en gal (noe valper gjerne gjør) og burdøra stod åpen. Da hun ikke så seg for løp hun rett inn i sida av buret og burdøra slamra igjen rett ved ansiktet/øret hennes :P

Etter det har hun ikke blitt helt fortrolig med den burdøra. Vi jobber med saken og flere ganger i uken sniker hun seg bort til burdøra, lukter på den og hun er borti den med nesa skvetter hun tilbake :aww: Buret i seg selv er greit, men hun er ikke 100% komfortabel med at jeg lukker den burdøra :wub: Hun sier ingenting, men hun seeeeer på meg og presser snuten mot burdøra.

Jeg begynte ganske tidlig med å lukke stuedøra når jeg var på badet/henta posten/gikk ut med søpla, men da Frøya var bittelita taklet hun ikke det, hun hyyyyylte med en gang døra gikk igjen. Jeg venta til hun ble litt eldre og starta treninga helt på nytt, og da gikk det bedre. I dag bryr hun seg ikke om at jeg lukker døra når jeg skal dusje:) Da er hun alene i stua med lukket dør til gangen og jeg får lukke baddøra:)

Hun liker fortsatt ikke å være alene hjemme, spesielt ikke om hun er løs i stua:( Det jeg har fått høre fra de andre som bor i huset, og naboer, er at hun hopper opp i vinduet, bjeffer helt frenetisk på alt utenfor; biler, folk og dyr som passerer, samt at hun hyyyyyler hele tiden mens jeg er borte:( Vi har trent på å ligge i buret istedenfor, og da sier de som bor i andre etasjen at hun er helt stille. Jeg har også forsøkt å ha henne i gangen, men der ute er hun ikke når jeg er hjemme, så jeg måtte dra senga hennes og lekene hennes dit når jeg skulle gå, og dette skapte redsel hos henne, for da skjønte hun at jeg skulle forlate henne. Derfor ble buret en midlertidig løsning for oss. Vi har brukt det på valpekurs og Agilitykurs, da står buret i bilen og hundene må ha pause der inne alene mellom øktene. Det har gått helt greit.

Jeg tror også at når hun føler hun mestrer ting som vi trener på (ikke minst på agility-kurset) så får hun bedre selvtillit, og da er det ikke så skummelt å være alene litt.

Slik jobber vi med separasjonsangsten. Jeg har mange snille venner og familiemedlemmer som har passet henne når jeg skal på jobb, men sånn kan det jo ikke være for bestandig, hun MÅ lære seg å være alene noen timer hver dag, derfor trener vi enda.

Lenke til kommentar
Del på andre sider

Tack för att du ville dela det med mig (Hundepsyk)

Nej det är inte speciellt kul att ha det så... man får så ont i hjärtat.

Men Leo är egentligen inte så väldi extrem att han ska efter mig överallt i huset, på badet osv. för det får han inte lov till, men det händer att han ligger utanför badrumsdörren när jag duschar.

Han är sånn som gott kan sitta utanför huset utan att jag sitter ute. Men då vet han att jag är inne. Men om jag inte är där det är då det blir svårt för honom. Jag är egentligen osäker på vad det handlar om, om det verkligen är separationsångest eller om det är att han bara är överbeskyddande över mig. Eller en blandning?

Han är helt lugn och trygg när han är med mig, vart som helst.

Men det var ett tillfälle jag la märke till att Leo faktiskt är ganska beskyddande, det var när jag träffade en kille... Då hade jag Leo med mig för det mesta när vi var tillsammans. Han hade också hund så därför blev det naturligt. Men Leo var väldi skeptisk mot honom och gick och höll ett vakande öga på oss hela tiden. Och så fort vi kom varandra lite för nära enligt Leo så kom Leo fort imellan eller så satt han och gav utstuderande blickar till honom eller suckade högt. Ja... därför funderar jag lite på det nu om det är försvars instikten har har ovanför mig som gör det så svårt för honom när jag inte är med honom?

Lenke til kommentar
Del på andre sider

Arkivert

Dette emnet er nå arkivert og stengt for flere svar

  • Hvem er aktive   0 medlemmer

    • Ingen innloggede medlemmer aktive


  • Nye innlegg

    • Helst vil vi jo at de ikke skal oppleve noe vondt i det hele tatt, men det er vanskelig. Jeg tenker det viktigste er om hun, og du, kan leve med det ubehaget som blokkeringen gir. Hvis ikke tenker jeg at risikoen ved operasjon kan være verdt det. Det er ikke en sykdom å være gammel, men det gjør jo at alle plager blir verre og mer risikable både å ha og gjøre noe med, som oftest. Jeg håpet selv i det lengste at det skulle enten bli akutt alvorlig eller at de bare skulle sovne hos meg, men til slutt måtte jeg jo ta den vanskelige avgjørelsen for begge to. Likevel er jeg trygg på at det var riktig tidspunkt for begge. Jeg tror at du også har nok innsikt til at du vet når det er på tide, selv om det er en prosess på vei dit. Håper dere får litt mer avklaring denne uken.
    • Tusen takk Dette er første gang jeg har gammel hund, og jeg synes det er kjempevanskelig å vurdere livskvalitet. Hun er jo helt klart ikke den samme hunden hun var som ung, men jeg tror ikke hun har det så forferdelig at hun selv ville valgt døden over det livet hun lever nå. Samtidig er hun jo på et punkt der noe som egentlig bare er en bagatell potensielt kan bli en dødsdom, fordi hun ikke kan dopes ned. Man sitter jo her i en umulig situasjon der ingen av alternativene egentlig er noe alternativ... Vi skal tilbake til veterinæren på torsdag for å ta en ny ultralyd av hjertet, så får vi se hva dommen blir da.
    • Håper det gikk bra. Trist at hunder eldes og får helseplager. De skulle vart evig, sunne og friske. Folk har så ulike syn på hunders ubehag ifbm aldring. Noen mener det er dyremishandling å la en hund ha noen aldersdomsplager i det hele tatt, og avliver tidlig for å la hunden slippe. Andre mener det er grotesk å ikke la det (ofte) kjæreste familiemedlemmet få fullføre livsløpet naturlig. Jeg vet ikke hvor på den skalaen du befinner deg, så jeg vet ikke hva jeg skal si eller ikke si for comfort ang. evt. narkose.  Håper det går bra med dere ❤️
    • Kanskje på tiden med en oppdatering her også. Shero: Shero er nå 11 år og pensjonist. Han har vært pensjonert fra agility konkurranse siden 2022, men har fått gå blåbær med mamma, men etter at han begynte å halte i ett løp i sommer er han heltidspensjonist. Før han ble pensjonert rakk han å delta på ett NM, hvor vi kom igjennom 1. løp. Han har fått prøvd seg på nose work, men vi sliten med at han skal appotere luktboksne så det er lagt litt på hyllen til jeg finner en løsning. Eskene skal uansett enten stås på eller etes opp så... Han har også fått prøvd seg på svømming, han vet ikke om han er helt fan av å svømme hvor han ikke kan stå.M Mamma og Shero. Shero & Max er slitene etter NM  Max: Max er nå 6 1/2 år gammel (hvor tiden flyr). Han bommet på stigefelt i sommer og traff, så nå er vi klasse 3 på heltid. Stigefelt brenner vist, hilsen Max. Max er en fin storebror til Yoshi og er glad han endelig har fått noen å leke med. Jeg har vært instruktør i agility i høst, og Max stilte opp som lånehund siste gangen. Veldig moro at han er trygg nok til å gå, siden sist jeg prøve å få han til å gå med noen utenom familen løp han rett til meg. Vi har også vært innom Sheltie-VM i Kongsvinger hvor vi hadde mye fint, men ikke full klaff.  Max på Sheltie-VM Max og Yoshi
    • Dette har jeg aldri hørt om. Uff, lykke til, håper det går bra!
  • Nylig opprettede emner

×
×
  • Opprett ny...